uncoindumonde

håkan är bäst när det börjar bli vår. och nästa helg blir det sommartid. åh, vilket fint ord.
jag tycker inte om att hämmas. och jag tycker inte om när min hjärna tänker utan att jag vill, för jag kan aldrig sluta.

de senaste nätterna har jag gått runt på stadens gator utan att se till en enda människa. ensam har jag suttit på hållplatser med frusna conversefötter och händerna i fickorna. det är så fridfullt, dessa nätter i gatulampornas orange sken med stjärnorna precis ovanför mig. och asfalten den tar aldrig slut under de röda skorna.
jag log till och med för mig själv därute.
skakande av kyla.