förvrängda bilder
trots all gåshud och trots alla skratt finns det alltid något som saknas men aldrig att jag vet vad det är
det har regnat. så oigenkännbart men så välbekant.
och jag har så mycket att plugga. men jag vill inte. istället drar jag ut på tiden så mycket det går så att sekunderna försvinner till minuter och minuterna till timmar och jag undrar vart tiden tagit vägen fast jag mycket väl vet att den blev trött på att stanna kvar och behaga mig.
förövrigt såg jag honom idag. han där, som fanns i mitt liv för nästan ett halvår sedan.
och?
jag saknade aldrig honom då så varför sakna nu?
Kommentarer
Trackback
