sluta önska, det är inte ens lönt

"det var ju inte så att du krossade mitt hjärta precis.."
nej. det gjorde du faktiskt inte. men jag har svårare att andas numera.

berätta en hemlighet om dig själv

varenda atom i kroppen saknar honom. de där hjärtslagen som jag hörde såväl när han tryckte mig tätt intill sig. så lugna jämförelsevis med den höga musiken.

repeat, om och om igen, tills det endast blir ett blurr av bilder

25 mars

tätt ihop satt vi under stjärnorna. jag i mina 13 cm höga skor och han i sin vårjacka.
"mina händer är kalla" sa jag. "här, jag kan värma dem", sa han och tog mina händer i sina.
"vet du? jag skulle vilja ha min kyss nu." sa han efter en stund. 
så jag kysste honom.
"jag fryser inte längre." viskade han.
sen gick vi hand i hand tillbaka till bilen.
och nu luktar mitt hår bara av honom.

ge mig nåt som tar mig någonstans


håkan är bäst när det börjar bli vår. och nästa helg blir det sommartid. åh, vilket fint ord.
jag tycker inte om att hämmas. och jag tycker inte om när min hjärna tänker utan att jag vill, för jag kan aldrig sluta.

de senaste nätterna har jag gått runt på stadens gator utan att se till en enda människa. ensam har jag suttit på hållplatser med frusna conversefötter och händerna i fickorna. det är så fridfullt, dessa nätter i gatulampornas orange sken med stjärnorna precis ovanför mig. och asfalten den tar aldrig slut under de röda skorna.
jag log till och med för mig själv därute.
skakande av kyla.

stolthet och fördom


ljuset, kläderna,språket.. åh, jag är så kär i den. aldrig att man tröttnar på mr.darcy

mars månad


onödig månad. ett ingenmanslands.
skogspromenader och mammas chokladkakor. skrattar på bussen mellan städerna så att man drunknar i irriterade blickar. köper vårkläder och hoppas på att det är vår imorgon. hör fågelkvitter klockan sex på morgnarna. i övrigt bokstäver som måste bankas in för att sedan spys upp på prov och därefter glömmas bort. bara för att jag ska ha en framtid. löjligt.

men eva & adam tittande med en vän är ganska fint.


förvrängda bilder


trots all gåshud och trots alla skratt finns det alltid något som saknas men aldrig att jag vet vad det är

det har regnat. så oigenkännbart men så välbekant.
och jag har så mycket att plugga. men jag vill inte. istället drar jag ut på tiden så mycket det går så att sekunderna försvinner till minuter och minuterna till timmar och jag undrar vart tiden tagit vägen fast jag mycket väl vet att den blev trött på att stanna kvar och behaga mig.

förövrigt såg jag honom idag. han där, som fanns i mitt liv för nästan ett halvår sedan.
och?
jag saknade aldrig honom då så varför sakna nu?

med tunga ögonlock väcks den tysta frosten

mitt i allt kaos står jag. så medveten om det omedvetna. hela livet är som en utomkroppslig upplevelse och jag undrar när jag ska få börja andas och känna igen. om dagarna gör jag inte mycket. förutom att begrava mig själv, gråta lite och plötsligt le igen. jag undrar när jag kommer sluta ifrågasätta och vara cynisk för jag önskar jag var naiv och ung.

dock

att känna solen kyssa mig igen och se skuggorna vandra längs hustaken har varit så efterlängtat.
det sista jag vill säga är att ni bör lyssna på denna version.


RSS 2.0