med tunga ögonlock väcks den tysta frosten
mitt i allt kaos står jag. så medveten om det omedvetna. hela livet är som en utomkroppslig upplevelse och jag undrar när jag ska få börja andas och känna igen. om dagarna gör jag inte mycket. förutom att begrava mig själv, gråta lite och plötsligt le igen. jag undrar när jag kommer sluta ifrågasätta och vara cynisk för jag önskar jag var naiv och ung.
dock
att känna solen kyssa mig igen och se skuggorna vandra längs hustaken har varit så efterlängtat.
det sista jag vill säga är att ni bör lyssna på denna version.
Kommentarer
Trackback
